Cyberpunk 2077 är lovade RPG som verkligen slår The Witcher 3: Wild Hunt i hästlängder.

Nu när jag har spelat det själv tror jag att utvecklaren CD Projekt Red levererade en spännande resa med stora budgetar med underhållande uppdrag i en blomstrande miljö.

Här är grunderna: Cyberpunk 2077 släpptes den 10 december för PC, PlayStation 4, Xbox One och Stadia. Det kostar ca 630 och det kommer också att köras på PS5 och Xbox Series X, men det får inte nästa generations patch för det systemet förrän nästa år. Du skapar och kontrollerar karaktären V, som bor i Night City och vill skapa ett par stora poäng för att komma in i den övre nivån i den kriminella underjorden.

Vad Cyberpunk egentligen är är dock ett riktigt stort rollspel med öppen värld. Vad det inte är är en titt på spelets framtid. Istället känns det som en summering av var vi har kommit inom spel sedan Xbox 360-generationen. Det känns som ett spel som byggts av människor som tittar runt för att se vad som fungerar – som Grand Theft Auto’s öppna värld, Watch Dogs hacking, Assassin’s Creeds uppdrag fyllda kartor, Fallouts kamp och karaktärsprogression, Mass Effects dialogsystem, Batman: Arkham Knights brott scenundersökningar och varje spelares skicklighetsträd.

Samtidigt försöker Cyberpunk inte så mycket nytt. Det känns stort och dyrt – och att få alla dessa delar att passa ihop verkar vara en omöjlig utmaning. Men på grund av detta är Cyberpunk 2077 en glimt av var vi är och inte vad som är nästa.

Uppdrag och karaktärer är stjärnorna i Cyberpunk 2077

Är Cyberpunk 2077 bra och uppfyller det förväntningarna? Jag tror att när det gäller karaktärer och uppdrag är svaret på båda frågorna ja.

Det borde inte förvåna någon att studion som skapade The Witcher 3 gjorde ett nytt spel med fantastiska uppdrag. Det är förmodligen vad studion är bäst på, och det gäller för Cyberpunk. Ja, bilderna och strålspårningen är ofta fantastiska. Och världsbyggnaden är imponerande. Men Cyberpunk är som bäst när du sammanställer planerna för ett stort jobb med en cool rollkaraktär.

Spelet har fortfarande en liten påse med buggar så som The Witcher 3 hade i början också, som tur är har ingen av buggarna stoppat mig från att spela då dom oftast är att NPC ploppar upp eller sitter i luften (är ju framtiden så ska kanske vara så).

Du ska främst skjuta och smyga. Men CD Projekt Red håller saker fräscha genom att dela upp varje uppdrag i etapper som naturligt bygger på varandra samtidigt som de avslöjar mer om världen.

Ett uppdrag som jag verkligen njöt av började med att jag försökte spåra en ingenjör som jag behövde av viktiga berättelser. Det ledde mig till en av stadens många fixare, de människor som satte upp jobb i underjorden (och uppenbarligen också säljer alla begagnade bilar). Men hon gav mig inga detaljer förrän jag betalade henne, vilket gav mig en chans att interagera med sido-uppdrag. Efter att ha satt ihop skrapan pekade hon mig mot mitt mål liksom Nomad-karaktären Panam som naturligtvis behövde egen hjälp.

Det innebar att vi satte upp en fälla för att distrahera ett gäng i en övergiven spökstad för att stjäla Panams bil. Hon tog mig sedan till en underjordisk tunnel för en liten slagsmål turnering och sedan till ett motell i Kaliforniens öken där hon lade upp en plan för att hjälpa mig att hitta min ingenjör.

Och så går spelet. Du pratar, karaktärerna kommer med några snygga planer och sedan utför du dem. Och den slingan fortsatte att dra mig in eftersom du nästan alltid hamnar på riktigt coola ställen.

Cyberpunk berg-och dalbana

Sättet du interagerar med staden och uppdrag är ganska mycket vad du förväntar dig: Smyg förbi fiender eller skjut dem. Om du har hackfärdigheter kan du använda dem. Om du är fysiskt stark kan du ta mer skada och rusa mot människor med en katana. Men förvänta dig inte att du kommer att kunna gå mycket djupare än så. Detta är inte ett spel där du försöker prata dig ur strider. Du kommer inte att följa en vakt hem, förhöra honom och sedan infiltrera en anläggning med den informationen.

Så trots hur levande staden känns på grund av sin imponerande strålspårade belysning är den fortfarande steril. Saker händer inte bara i Night City. Kärnan är Cyberpunk 2077 ett kartspel. Du väljer ett uppdrag från menyn och går sedan och gör vad utvecklaren designade för dig (Detta är däremot inte en dålig sak då det finns så mycket att göra i spelet!).

Och igen, dessa sido-uppdrag är vanligtvis ganska roliga. Men den slutliga produkten känns inte som ett riktigt rollspel som svarar på dina beslut.

Och på den punkten att känna sig som ett RPG är karaktärsprogressionen också underkokt. Jag känner en vag önskan att uppgradera för att förbättra min styrka i strid eller att öppna en dörr som jag annars inte kunde, men det handlar om det. Spelet sätter mig aldrig i situationer där jag föreställer mig de nya sätten jag kommer att interagera med världen när jag får nya möjligheter. Visst, min karaktär är en tank som är bra med blad, och det skiljer sig från hur din karaktär kommer att fungera. Men vi kommer antagligen båda att smyga igenom stealth-sektionerna, skjuta oss igenom stridsekvenser och göra vad kompanjonkaraktärerna behöver för att föra spelet framåt.

Buggar men riktigt vackert

Om CD Projekt Reds kärnkompetens är att skriva uppdrag är världsbyggande en kompletterande pelare i studioens verk. Och Cyberpunk 2077 är mer bevis på detta.

Night City är vacker och ful på alla sätt en megacity borde vara. Varje gång du vrider ett hörn avslöjar spelet en annan häpnadsväckande vinkel i stadslandskapet. Och det gör att Night City känns hotfullt och oundvikligt. Visuell trohet och konst bidrar båda till denna känsla. Gatorna är fyllda med människor och fordon. Jätte färgglada holografiska annonser skjuter in i himlen. Neonbelysning varnar dig för restauranger och sexbutiker.

Och om vi talar om belysning så är det säkert den bästa showcase för strålspårning hittills. Med ett Nvidia RTX 3080-grafikkort och med hjälp av deep learning supersampling (DLSS) så kan man köra spelet vid 1440p med RTX max. Detta inkluderar välkända RTX-funktioner som skuggor och reflektioner, som ska se bra ut. Men det inkluderar också RTX global belysning. Tyvärr så har jag inget av detta varken på PC då jag har en RTX 2080, så får jag bara strålningseffekter med en fps på 60. CD Projekt Red använder ett hybrid GI-system som inte använder RTX för när ljus studsar av föremål och på ett andra objekt, men all direkt belysning använder strålspårning.

Men spelet har också en del buggar. Jag har en hög tolerans för tillfälliga roliga problem. Jag har höga förväntningar, men att få en simulering av en värld att bete sig är för hög även för mig. Men under min tid med Cyberpunk såg jag föremål flyta, fordon försvinner och karaktärer kör medan de står upp. 

Problemet när ett spel har så många buggar är att det börjar äventyra din tro på världen. Om jag förväntar mig att något ska hända och inte gör det, berodde det på att jag hade fel om hur världen skulle reagera eller hindrade ett fel att det händer? Det är där Cyberpunk 2077 befinner sig när det släpptes men det har kommit en del fixar. När jag nu skriver denna Artikel så kör mitt spel på version 1.03 och ser inte lika många buggar som innan.

Cyberpunk 2077 föreslår en värld av möjligheter

Jag tror att Cyberpunk 2077 levererar de stora budgetspelspänningarna som många letar efter. Men det kommer till kort inom några viktiga områden för mig, och mycket av det kommer som en biprodukt av dess ambition.

Problemet är att världen av Cyberpunk 2077 föreslår så mycket möjlighet. Megabyggnaderna som utgör stadens silhuett antyder stora inre utrymmen som inte existerar. Handlare med ett begränsat antal eurodollars föreslår en simulerad ekonomi som inte ingår i spelet. De livliga gatorna antyder potentialen för framväxande historia-ögonblick som nästan aldrig händer.

Och naturligtvis har inget spel alla dessa saker ovanpå allt Cyberpunk erbjuder. Men poängen är att Cyberpunk 2077 är så ambitiöst att du förväntar dig mer av det. Och när något saknas skadar det hela upplevelsen mer.

Det är som matleverantören som umgås inte långt från V’s lägenhet. Hans stall ser attraktiv ut i den cyberpunk / Blade Runner-stil som gör allt i spelet pop. Det har ånga stigande från maten och trevlig belysning. Det hjälper till att bidra till världens känsla – men det är allt det gör. Du kan inte interagera med stallet, äta maten eller ens prata med ägaren vilket är lite tråkigt.

Mycket av spelet är bara där för att se bra ut. Och det är bra – men det betyder att jag inte vill spendera mycket tid på att vandra runt i världen. Om miljön främst finns för att se dope i bakgrunden medan jag gör uppdrag, kommer jag antagligen mest att hålla mig till huvudberättelsen, men gör du det så missar du dom riktigt roliga sido-uppdragen som finns. 

Sidouppdrag och karaktärer som de visar är den lysande fyren genom Night Citys neonblöta dysterhet, och de ger dig utrymme att utforska det bästa som RPG-mekaniken har att erbjuda.

Min fullständiga Recension av spelet kommer vid senare tillfälle då jag har spelat spelet ordentligt.

Redaktör / Art director at | Website | + posts

Jag har alltid haft en passion för spel och eftersom jag hittade min passion för att skriva ville jag skriva om dem. Jag spelar nästan vad som helst om jag kan få tag på det. Jag har en ohälsosam besatthet med simulator spel men det hindrar mig inte från att spela andra spel 🙂

Är även jag som skapat Konsol Nyheter, K-Gamer och även driver sidan framåt mot oändligheten, får vi hoppas!